Trots att jag lyssnar allt vad jag kan så känns det ändå inte riktigt som om min hjärna vare sig vill ta till sig eller kan förstå. Men en sak är i alla fall helt säker, killen som sitter mitt emot mig vid bordet tror sig, likt så många andra förr, ha sett ljuset, och nu vill han frälsa världen.

Bordsplacering! Det där med finmiddag med bordsplacering, där värden och värdinnan gjort sitt bästa med att hitta gemensamma nämnare mellan människor som i verkliga livet inte ens skulle ha mötts, är helt enkelt inte min grej. Jag tankar upp ännu ett stort glas rödvin och funderar på om jag ska prata med min snortråkiga bordsdam journalisten, eller konstnären med nytaget mc-kort mitt emot. Jag väljer. Och jag väljer naturligtvis fel.

Redan år 500 före Kristus sägs filosofen Herakleitos ha konstaterat att det enda här i världen som är konstant tycks vara förändring. Han hade förmodligen varit ett rätt tråkigt partysällskap han med, men jag håller i alla fall med om det där med förändring. Under alla de år som jag kört hoj så har vad som är ”inne” eller ”ute” i hojsvängen pulserat fram och tillbaka allt eftersom nya generationers hojåkare ersatt varandra. Änglastuk, Caféracers, Swedish Style, Bay Area, Bagger, New School, Industriellt tyskt, etcetera, etcetera. You name them, och jag har förmodligen sett dem komma och gå. Trots att byggarna eller ägarna alltid envist hävdat att de representerar det nya, och därigenom det lite mer förfinade inom hojkulturen. Själv har jag alltid först och främst undrat hur de är att köra.

En artefakt för skapande
”Det har bara blivit några korta rundor hemmakring. Jag ser mer hojen som en artefakt för mitt skapande. Jag är estet, och gillar att skapa egna delar där samklangen i materialens struktur lyfter fram det jag såg när jag köpte den.”

Men trots att jag lyssnar allt vad jag kan så känns det ändå inte riktigt som om min hjärna vare sig vill ta till sig eller kan förstå. Det känns för mig bara som finkulturellt överintellektualiserat snömos. Och trots att jag innerst inne alltid tyckt att den stil som gör var ägare lycklig är den bästa för honom eller henne, så känner jag mig nu personligt påhoppad. Jag vill inte att hojar och hojliv ska bli högkultur. Motorcyklar är fordon, inte någon offentlig jävla utsmyckning!

Hans flickvän tittar beundrande på honom, som om han vore en insiktsfull guru från något kulturellt universum. Jag känner igen blicken. Känner mig plötsligt väldigt gammal. Kommer ihåg hur jag själv fått ”blicken” förr på den tiden då hojåkning fortfarande var något sexigt och förknippat med äventyr, utanförskap och fara. Jag sveper mitt vin och berättar sanningen. Min sanning, att jag köpte min första hoj för att den gick att åka fort på. För att den plötsligt öppnade världen för mig genom att ta mig till nya fjärran platser. Och för att den likt en gitarr eller konstnärsbasker var ett alldeles utmärkt redskap när det kom till att öka möjligheterna att få ligga.

– Ja det är väl det som är skillnaden mellan din och min generations hojåkare, ni vill bara sitta i en tältstol, på en mc-träff, med groggen och drömma om er förlorade ungdom, medan vi yngre tar vara på våra liv och ser skönheten och glädjen i kreativt skapande, säger han, och tror sig tydligt, likt så många andra förr i mcsvängen, ha sett ljuset.

Vaknar i soffan
Morgonen efter vaknar jag i soffan. Tanken gnager. Varför kör jag fortfarande hoj efter alla dessa år när så många andra slutat. Att den inte ökar förutsättningen för att få ligga har jag listat ut sedan länge. Ingen hoj i världen skulle kunna åstadkomma det, där hjälper nog bara plastikkirurgi. Men fortfarande kommer jag varje år till ställen jag annars inte skulle få se. Hojåkningen gör mig lycklig. Den skänker mig inre frid. Det gör inget om resan är lång, om jag fryser eller om det är obekvämt och bitvis ensamt. Ingen estetik i världen slår det meditativa lyckotillstånd som inträffar efter timmar i regn när man i horisonten ser himlen spricka upp. Att åka handlar mer om inre balans än yta.

Faan, jag tillhör förmodligen inte bikerkulturen längre, jag har tydligen gått och blivit någon sorts buddhist. Hörru esteten, du som vet vad som är inne och som har sett ljuset! Har du koll på det? Får buddhister ligga nuförtiden?